Natten utan ände

Dette indlæg er finansieret indlæg og indeholder promoverede hjemmesidehenvisninger.

Det märkliga med detta oansenliga hyreshus i slutet av en väg var inte bara den kvinna som satt nätterna igenom och studerade rörelserna hos människor som kom och gick från en bensinmack, utan att det i samma hus fanns en man som också satt med en kikare. En stjärnkikare. Kan slumpen vara så slumpartad? Eller är det kanske inte så konstigt, folk som är ensamma i ett hyreshus som ligger bortglömt kanske dras till den typen av aktiviteter, det kanske i själva verket är något alldeles naturligt, till och med en anledning till att man flyttar in just på nummer tjugotre.

 

Ögon i natten

Han satt där i alla fall, en trappa under kvinnan med nattkikaren, och tittade upp i stället för ned. Precis som henne hade han ett litet kontor men det var i hans fall inrett i vardagsrummet. Det var mycket likt hennes, pennor, hålslagare, pärmar, häftapparat, en dokumentförstörare och en del andra pinaler som hör en arbetsplats till. På kanten av skrivbordet stod en glob med stjärnor och kända konstellationer namngivna. Själva stjärnkikaren var uppställd på ett stativ och markeringar på golvet angav olika positioner där den kunde stå, enligt ett kryptiskt nummersystem. Så ofta han kunde satt han dock på balkongen och tittade upp mot himlen. Och det kunde han i stort sett göra alla dagar på året. Balkongen var inred med regnskydd i form av paraplyer som satt fast med tvinnar på själva räcket, ett vindskydd fanns att sätta upp och till och med en kaffekokare med förlängningssladd hade sin givna plats. Vissa nätter gick det förstås inte, om det var storm eller snön föll för tätt blev det bara dokumenterande och arkiverande inomhus. Sådant tog upp mycket tid ändå, månens bana över himlavalvet hade han dokumenterat under flera år och ritat rent på ark i storlek A1. Om man satte ihop dessa skulle de bilda hundratals meter månbana.